fastän hon hade stora, mörka och mycket uttrycksfulla ögon. Bredvid fru Alman och den vackra friherrinnan tog hon sig ingenting ut. Men i hennes yttrande låg icke blott uttryck af den fastaste öfvertygelse, utan ock af skarp tankekraft. Räddhågan hade hon snart öfvervunnit och med lif och värme stred hon för den åsigten, att kvinnan måste själf taga sin sak om hand. De som verkligen ville föra mänskligheten framåt borde använda alla lofliga medel för att i samhället göra kvinnan likställig med mannen.
”Lilla fröken, det där är en redan öfvervunnen ståndpunkt”, förklarade en äldre dam. ”Våra krafter räcka inte till.”
”Åh, vi kunna strapsera rätt duktigt på baer och supéer”, anmärkte den unga flickan.
”Det där är en cliché, fröken lilla”, försäkrade den gamla, ”men en alldeles utnött. En bal är minsann inte det samma som ett ämbetsrum eller en riksdagskammare. Vill fröken verkligen, att vi kvinnor skola väljas till riksdagsfullmäktige?”
Den gamle skrattade, men icke så högljudt som de unga. De storskrattade.
”På riksdagsbänkarne! Åh, så tokigt! ... Och så hiskligt tråkigt se’n!”
Men den unga försvarerskan af kvinnofrigörelsen menade, att kvinnans deltagande i lagstiftningen vore alldeles oundviklig för hennes och för hela mänsklighetens nytta.
”Hon är god den där”, hviskade en ung frisinnad författare, en af dem som yrkat på
