människornas frigörande från alla band och återvändande till naturtillståndet.
”Det är kvinnornas skyldighet”, fortfor den unga flickan, ”att skaffa sig både valrätt och valbarhet till riksdagen på samma vilkor som männen. Endast därigenom kunna de verka tillbörligt.”
”Skandal!”
Allmän förtrytelse i salongen. Ingen enda af de öfriga damerna, ej ens de som gjort sig kända för mycket framåtskridna åsigter, vågade göra sig medskyldig i sådana ”dårhusmässiga” anspråk, äfven om de i sitt stilla sinne funno dem kloka nog.
Den unga flickan hade gjort räkning på att vinna understöd hos sitt eget kön, men hon fann endast motvilja och hån, på sin höjd här och där en öfverseende medömkan.
”Hon är så ung!” hviskade några ursäktande.
”Men så gräsligt okvinlig.”
”Det är för löjligt”, sade ett fruntimmer till den unge frisinnade författaren som önskade återvända till naturtillståndet, ”att inte den där unga flickan bättre följer med sin tid. Hon borde dock inte vara okunnig om, att hvad hon nu yrkar är för länge sedan förkastadt. Vi ha växt ifrån sådana omogna emancipationsidéer.”
”Ja, hon är rent af antikverad”, sade den unge frisinnade med ett alldeles förkrossande uttryck af öfvermod eller af den segervisshet som endast ett starkt medvetande af egen förträfflighet han åstadkomma.
