Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
145

Den unga flickan såg nedslagen ut. Skulle hon då icke finna ett enda vänligt uppmuntrande ord i hela detta sällskap, af hvilka så många ansågos vara mycket frisinnade och stora människovänner?

Friherrinnan skulle väl åtminstone gifva henne en handräckning? Till den som med så mycket allvar och så stor talang stridit för att kvinnan icke måtte dömas efter andra grunder än mannen vände sig den unga flickan med en förtröstansfullt vädjande blick. Den högt begåfvade och oförskräckta författarinnan som så frimodigt fört kvinnans talan skulle nog också denna gång göra det, och hennes ord borde väga tungt nog.

Med mycken fasthet och klarhet sade friherrinnan, att hon aldrig skulle vika från den öfvertygelse hon redan så många gånger offentligt uttalat, men hon ville icke, att kvinnan skulle göra samma arbeten som mannen. Därtill vore kvinnan alt för svag, alt för litet ihärdig. Store vetenskapsmän hade försäkrat, att kvinnans kropp vore danad till något annat än arbete. Man invände nog, att flertalet af t. ex. Sveriges kvinnor, synnerligen på landet, men äfven i städerne, utförde lika tungt arbete som männen, men det bevisade egentligen icke att de verkligen tålde vid det, och nu vore kanske först och främst fråga om så kalladt tankearbete. På sådant må kvinnan alldeles icke inlåta sig. Hon har för klen hjärna ...


Stockholmstyper.7