kunglig sekterns vänner kände sig hedrade på samma gång.
”Jag har en god vän”, hette det, ”som skall på supé till sammans med baron Järnhjälm som gjort en utländsk resa.”
Hvad under då, att en person som icke bara besökt utlandet, utan verkligen vore född där skulle väcka ett alldeles utomordentligt uppseende.
Detta var också i hög grad fallet med markis Nobilini hvilken, utom sin egenskap af utländing, hade äfven andra, därmed förbundna fördelar, ett äkta sydländskt utseende med regelbundna anletsdrag, en romersk näsa som alltid gör sig gällande i potatisnäsornas hemland, svart hår och ett svart, på den tiden mindre vanligt helskägg, ett osvikligt medel, endast det, att göra sig fördelaktigt bemärkt, och ett par ögon som blixtrade med diamantens glans, en något orolig glans och af olika skiftningar, men förförisk, om också icke just trovärdig. Till alt detta kom en ålder som visserligen var något svår att bestämma, men dock tycktes icke mycket öfverskrida tretiofem år.
”Hvilket distingueradt utseende på denne italienske markis!” utropade man öfver alt i Stockholm.
Att han var fattig hade icke något ofördelaktigt inflytande. Han kunde väl icke vara annat. Hans gods hade ju sålts för den påfliga skattkammarens räkning, och det gjorde honom ännu intressantare. Att tänka sig en så förnäm man, som det oaktadt vågat alt för frihetens sak,
