så utblottad, att han egde blott en frack, visserligen ett aristokratiskt plagg med utländskt snitt, men likväl alldeles ”unik”, det spred nästan martyrglorians glans omkring den förnäme frackens något nötta sömmar.
Och ingen falsk blygsamhet! Den aristokratiske frihetshjälten skämdes icke för sin gamla frack. Med den uppträdde han öfver alt hvart den stockholmska gästfriheten inbjöd honom.
Något yrke kände Nobilini icke. Huru kunde man begära det? En markis! Men han var en äkta konstnärssjäl, det kunde man märka, då baron Knut Bonde bjöd honom på en operaföreställning och han åt mamsell Michal ropade sitt ”brava”, hvilket naturligtvis föranledde alla andra konstnärssjälar att också skrika ”brava”, eller då man förde honom till ”stenmuseum” och han uppehöll sig med hofintendenten Röök långa stunder angående gipsgjutningar. Han kastade visserligen en blick på marmorn också, men dröjde hälst framför gipsen, en egenhet hos denne konstälskare.
”Det är hans specialitet”, sade beundrarne och började också se mest på gipsfigurerna.
Markisen födde sig ärligt som politisk flykting. Han lefde på sina vänners bekostnad, så naturligt och så oundvikligt. Men nog smärtade det honom att ligga sina vänner till last. Han var en ädel natur.
”Om jag skulle ge undervisning i sång?” sade han en dag på den rådbråkade svenska som gjorde honom ännu intressantare, då han satt
