på Berns kafé vid Gustaf Adolfs torg och samtalade förtroligt med några af sina närmare, gamla, efter flera veckors bekantskap pröfvade vänner, af hvilka en den dagen bjudit på en fin middag på Suède.
”Ah, markis!”
”Arbetet höjer ädlingen”, förklarade han blygsamt.
”Det är nobelt sagdt, käre Nobilini”, sade vännerne.
”Men hvarför vänder ni er inte till konsul Cetti eller konsul Unman?”
En rodnad flög öfver den ädle flyktingens drag. Icke kunde han vända sig till en italiensk beskickning eller någon som representerade det officiela Italien, mot hvars tyranni han upprest sig.
Man fann, att man sårat den olycklige ädlingen och förklarade, att han som sånglärare ganska visst skulle göra ofantligt uppseende.
Ett par sade det på franska, hvilket språk markisen dock blott obetydligt förstod. Andra försökte sig på italienska. Markisen smålog vemodigt. Språkförbistring rådde alltid i laget, men detta gjorde samvaron med Nobilini blott så mycket behagligare.
Man kom snart öfver ens om, att tanken på sångundervisningen vore alldeles ypperlig. Om markisen ville uppträda som sånglärare, skulle Berg, Günther och Dannström snart icke ha en enda elev. Den saken vore alldeles afgjord.
Och så började markisen gifva undervisning
