blick i det”, sade en af vännerna, ”men läser det naturligtvis aldrig.”
Ingen läste Folkets Röst, men alla talade om den förnäme italienaren som öfverraskats bland spelarne i Pelikansgränd, ett visserligen omväxlande, men föga valdt sällskap, bestående af extra ordinarie kammarskrifvare, bodbetjänter, vaktmästare, kommissionärer samt olika slag fördettingar.
Och likväl tycktes denna föga hedrande tilldragelse icke synnerligt mycket skada markisens stora anseende. Att han vore spelare, det viste man ju förut. Icke vore det något fördömligt för en man med Nobilinis sydliga natur. Och dess utom, hvem spelar inte? Hvem spelade icke åt minstone på den tiden?
Men att besöka ett eländigt spelhus i Pelikansgränd! Äfven därför hade man ursäkt.
Markisen vore ju främling. Icke kunde han känna till den där grändens dåliga rykte. Icke viste han med hvilka han skulle komma i sällskap.
Ursäkterna tycktes vara tillfyllestgörande. Snart talade man icke mera om hela saken. Markisen lefde på samma sätt som förut, med undantag kanske af att han just ej var så noggrann och påpasslig i sångundervisningen.
”Nå ja, en förnäm man ... en sydländing!”
Men han mottog besynnerliga besök om morgnarne. Folk som såg oförskämdt ut ringde oupphörligt på hans tamburdörr. Någon gång släptes de in. Vanligtvis fingo de stå där och ringa. Det väckte uppseende, och grannarne beklagade
