sig, att deras ro stördes af markisens fordringsegare.
Men hvad var att göra åt den saken? ... En förnäm man ... en sydländing!
”Nå, har fröken hört den stora nyheten?” utropade kunglig sekter Maring en afton i Innocensen till fröken Silfverspets efter första valsen. Och han skyndade sig att själf besvara frågan.
”Markis Nobilini skall gifta sig med enkegrefvinnan Adlerkrona ...”
”Hur vet kunglig sektern det?” afbröt fröken Silfverspets mycket häftigt, och det såg alldeles ut som hon bleknade, fastän rosorna voro nästan oundvikliga denne afton i den upphettade börssalen.
”Jo, det är säkert, för det har jag hört”, bedyrade kunglig sektern på det högsta intresserad och nästan intressant. ”Fröken behöfver för öfrigt bara se dit bort. Ser fröken där framme vid fönstret står ju markisen ... jag tror, gud hjälpe mig, att han ännu har sin gamle frack på sig. Han är i det allra lifligaste och förtroligaste samtal med grefvinnan som småler så ömt mot honom ... Åh, det syns nog huru det står till.”
Nobilini hade påträffats i spelnästet i Pelikansgränd. Det skadade icke hans anseende. Han var känd som en mycket skuldsatt person, ehuru hans inkomster varit ganska stora. Det gjorde hans goda namn och rykte ej häller något afbräck. Snarare ökade det intresset för
