Men det var icke fröken Silfverspets ensam som tycktes bevaka Nobilini och enkegrefvinnan. Det var många par ögon, en hel mängd vackra ögon, som gingo till väga på samma sätt.
Lördagen därefter hade Folkets Röst åter en försmädlig uppsats om en ”så kallad” markis hvilken vore en mycket tvifvelaktig person. Alla kunde förstå på hvem den försmädliga uppsatsen syftade, men lyckligtvis så var det ingen som läste det där bladet — man bara kom att händelsevis kasta en blick i det.
En afton kort därpå öfverfölls redaktören utanför sin port vid Vesterlånggatan och måste räddas af den som vanligtvis var värst utsatt för hans elakheter — polisen. Angriparen flydde. Så väl poliskonstaplarne som redaktören förklarade, att han varit maskerad samt väpnad med en lång dolk.
Det var romantiskt, och på den tiden älskade Stockholm romantiken. Därför talade man om tilldragelsen under många utläggningar och gissningar samt kom slutligen öfver ens om, att den maskerade med långa dolken icke kunde vara någon annan än markis Nobilini.
Denne vardt ännu intressantare, så intressant, att enkegrefvinnan skickade sin betjänt omkring i staden med stora kort, på hvilka det stod:
Marchese Pompeo Procopio Nobilini Nobilai — Comtesse Jacquette Josephine Adlerkrona, née Gyllenhjärta.
Stor uppståndelse i den förnäma världen.
