hans intressanta person. Han var med i Innocensen, och man kunde ej undgå att märka på hvilken förtrolig fot han stod med grefvinnan Adlerkrona.
Var han verkligen förlofvad med henne? Något offentligt tillkännagifvande hade man icke hört af, men nog kunde man se, att grefvinnan vore alldeles förtjust i den vackre och förnäme utländingen.
Frågan afhandlades öfver alt i börssalen den aftonen. Man uttryckte sin förvåning öfver denna förbindelse, icke så mycket hvad grefvinnan beträffade, som ej mera för markisens skull.
”Att grefvinnan kan bli tokig i markisen, är väl inte så underligt”, hette det. ”Man behöfver bara se honom för att känna sig tjusad ... en så förnäm karl, så utländsk och så vacker, men att han som nog skulle kunna gifta sig med hvilken furstinna som hälst, åt minstone i Tyskland, vill ha grefvinnan Adlerkrona med hennes fyrtifem, kanske fyrtisju år ...”
”Och hennes halfva million!” afbröt någon.
”Ah, hvad bryr en sådan ädling som markisen sig om rikedomen.”
Det var fröken Silfverspets som hade gjort inkastet om den halfva millionen. Hon hade blifvit så nervös, så underlig och häftig och var så ovanligt sträng i sitt omdöme. Oupphörligt flögo hennes blickar kring salen, liksom sökte de någon, och funno de då markisen fortfarande vid grefvinnans sida, ökades häftigheten och strängheten i hennes uttryck.
