Hoppa till innehållet

Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
160

hvars glädje öfverskred alla gränser för det passande.

”En markis som bjuder på Franska värdshuset!” fnös fröken Silfverspets föraktfullt och fattade kammarjunkar Svalfelts arm samt tryckte den på ett för kammarjunkaren alldeles öfverraskande sätt.

Markisen drog några ungherrar med sig in på Bianchinis schweizeri, tömde där åtskilliga glas punsch och rusade utan hatt ut på Karl den trettondes torg, där han ville tvinga en poliskonstapel att dansa tarantella med sig, åstadkom folksamling, örfilade upp konstapeln och fördes slutligen till rådstuhäktet.

Påföljande dag undergick han enskildt förhör inför polismästaren De Maré och fäldes till höga böter som grefvinnan fick betala. Men efter förhörets slut gaf polismästaren några hemliga förhållningsorder åt en af polisens kunskapare.

”Ditt sydländska blod, min Pompeo, får inte mera spela dig sådana spratt”, sade grefvinnan mildt öfverseende.

Markisen kyste hennes hand och svor vid alla helgon, att det icke varit han, utan poliskonstapeln som velat dansa tarantella. För öfrigt mindes han ej mycket af hela den obehagliga händelsen.

Denna berättades dock vidt och bredt i nästa nummer af Folkets Röst, men redaktören gick därefter aldrig ut ensam.

En dag kom grefvinnans kammarjungfru in