till henne och berättade, att en fattig kvinna, något besynnerligt klädd och som talade ett underligt språk, stode ute i tamburen.
”Ge henne en slant!” sade grefvinnan som satt och räknade öfver hvilka personer skulle bjudas på hennes bröllop.
”Hon tycks vilja tala med grefvinnan själf, om jag förstår henne rätt”, förklarade kammarjungfrun.
”Med mig?” utbrast grefvinnan förvånad och högdraget. ”Hvad kan den människan ha att säga mig? Laga, att hon kommer härifrån.”
Men kvinnan lät ej afspisa sig, och grefvinnan måste slutligen låta henne komma in.
Hon var hvarken ung eller vacker eller väl klädd, men hon talade italienska, och det stämde grefvinnan till öfverseende med hennes påflugenhet.
Hvad detta italienska språk klingade vackert! Och hvad det påminde grefvinnan om hennes egen älskade Pompeo!
Ty värr talade grefvinnan icke italienska, men hon hade dock genom umgänget med markisen och genom att försöka läsa en och annan italiensk bok inhämtat så mycket, att hon någorlunda kunde följa de vigtigaste dragen af kvinnans framställning som äfven underhjälptes af ganska uttrycksfulla åtbörder.
Grefvinnans intresse stegrades också med hvarje ord och hvarje åtbörd från den fattiga kvinnan. Hon rodnade först. Sedan vardt hon mycket blek. Hon fattades synbarligen af den
