napolitanare, skulle vilja tvinga polisen att dansa tarantella på Karl den trettondes torg?”
”Eller gifta sig med gamla grefvinnan Adlerkrona?” tillade en annan som fann galenskapen därför fullt trovärdig.
”Eller ge lektioner i sång, då man själf inte kan en not?” sporde en tredje. ”Våra verklige sånglärare ha försäkrat mig, att den där Nobilini var alldeles otillbörligt omusikalisk.”
De forna eleverna funno detta vara ett hårdt tal, men ingen af dem vågade sig på försöket att vederlägga det. De ville ej ens mera höra nämnas något om sina sånglektioner.
”Men nog var han intressant”, hviskade den ena till den andra.
”Horribelt!”
Men så kommo andra utländingar, alla ”intressanta” naturligtvis, och togo uppmärksamheten i anspråk, infördes i sällskapslifvet, gjordes till föremål för den svenska gästfriheten och vunno ett stort antal vänner. Markis Nobilini var glömd af den stockholmska ”societeten”. Det var blott några fordringsegare som ännu då och då nämde hans namn och suckade.
Ett par år efter hans försvinnande infann sig en af ”vännerna” en afton i ett sällskap och utropade mycket brådskande:
”Kan herrskapet gissa hvem jag sett i dag? ... Jo, jag hade sträckt min promenad ända bort åt Stadsgården. Det roar mig ibland att uppsöka aflägsna trakter. Hvem får jag se? ...”
