”En falsk spelare är han, så mycket är då visst”, förklarade en af markisens närmare vänner.
”Mig är han skyldig fem hundra riksdaler”, sade en annan.
”Du är lycklig du”, tillade en tredje. ”Jag slapp icke med mindre än femton hundra.”
Grefvinnan beklagades af några, men utskrattades af de flesta. Hon hade mycket hastigt rest till sina gods i Skåne och visade sig aldrig mer i hufvudstaden.
Kvinnan som infunnit sig hos grefvinnan hade ingen sedan sett till. Detta fann man högst besynnerligt och gaf naturligtvis anledning till en mängd intressanta rykten.
”Han har nog mördat henne”, försäkrade somliga, och en rysning for genom hela sällskapet, där rykten tillverkades, förbättrades, tillvredos på alla möjliga sätt innan de sändes ut i världen.
”Kanske polisen skickat bort henne”, förmodade någon, men den förmodan var alt för litet romantisk för att vinna någon större spridning.
Och markisen själf? Han var också spårlöst försvunnen.
”Han har skjutit sig”, omtalade en af vännerna och påstod sig veta det, ty han hade hört ett skott vid Uggelviken.
”Visst inte!” försäkrade en annan. ”Han är vansinnig och sitter på Konradsbärg. Han var tokig långt förut. Tror ni, att en klok människa, vore han också italienare, till och med
