anländt och om de minst lika märkvärdige som skulle anlända den dagen.
En medlem af kongressen hade hittat vägen till hennes hotel! Hon kunde för sig själf ej neka, att detta vore något riktigt öfverraskande, men hon förebrådde likväl Sofi, att hon, hotelets enda uppasserska, portvakt och hofmästare, stode alldeles handfallen vid åsynen af den röda mössan, ett osvikligt tecken på österländskt ursprung och på deltagande i kongressen.
”En pascha! Det kan hon väl se. Skynda sig att ta emot hans höghet!”
Paschan begaf sig långsamt och liksom tvekande in i förstugan.
”Han må väl inte ångra sig”, sade värdinnan och gaf Sofi en puff i ryggen för att påskynda österlandets värdiga mottagande.
Sofi rusade mot främlingen och ville fatta den lilla nattsäck han bar i handen, men han med röda mössan gjorde en afvärjande åtbörd och tryckte nattsäcken ömt mot sitt bröst, liksom för att skydda den mot alt obehörigt vidrörande.
”Tänk så många juveler han måtte ha i den lilla lädersäcken!” sade värdinnan till Sofi och gick baklänges upp för trappan, stannade vid hvartannat steg och neg samt bad hans höghet vara oändligt välkommen.
”Men hvar har hans höghet alla sina koffertar?” sporde hotelfrun.
Hon tänkte icke als på, att den frågan borde ha framstälts på turkiska eller arabiska eller ren mesopotamiska, och det förvånade henne icke det
