Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
168

omkring sig, och den svärmen växer sedan för hvart steg han tager. Bildade och obildade vilja se honom på nära håll, riktigt noga granska sömmarne i hans burnus och peta på hans långrock, öfvertyga sig om turbanen täcker ett hårrikt eller ett rakadt hufvud och om han har benkläder under kjolarne.

Så långt har stockholmarnes intresse för de intressante österländingarne verkligen gått, och det gick stundom kanske ännu längre i september 1889, då några asiater och afrikaner voro lejonen för dagen, riktiga ökendjur hvilka uppstäldes som mål för den stockholmska vettgirigheten. Aldrig förr har väl vårt begär att lära känna österlandet varit så starkt utveckladt och skaffat sig så många utvägar att tillfredsställas.

Det var en afton under dessa minnesvärda dagar, i början af den historiskt märkvärdiga vecka, då österlandet kom på besök till västerlandet vid Riddarhustorget och njöt den nordvästerländska gästfriheten i Grand Hôtel, på Drottningholm och Hasselbacken.

Framför porten till ett litet, föga besökt hotel på Norrmalm stannade en droska.

Det var en mindre vanlig tilldragelse utanför det lilla hotelet. Värdinnan skådade helt förvånad ut genom fönstret. Ur droskan steg en man i röd fez.

”Orientaliska kongressen!” skrek värdinnan som just suttit och läst i Dagens Nyheter om alla de märkvärdiga österländingarne som redan