beundrande på paschan som icke tycktes märka hennes närvaro, lika litet som han gaf akt på Sofi, något som denna fann ganska besynnerligt hos en sådan där turk.
Plötsligt vände han sig till de båda kvinnorna och pekade på dörren, under det han utstötte ett underligt strupljud.
”Aha, han vill vara ensam”, sade värdinnan. ”Men hörde Sofi hvad han sa’?”
”Usch, inte förstår jag turkiska och afrikanska! Men han skall väl skrifva sitt namn i boken?”
”Visst skall han det, så vida han kan skrifva en enda kristen bokstaf”, sade frun ganska hörbart.
Sofi bar fram främlingsboken och lade den på bordet samt satte bläck och penna bredvid ressäcken.
Paschan stirrade på boken, vände bladen mycket försigtigt, doppade pennan betänksamt och ritade därefter in något på ett oskrifvet blad.
”Det var fasligt hvad han slösar med utrymmet”, anmärkte frun.
Paschan gaf henne en besynnerlig blick. Skulle han ha förstått hvad hon sade?
Värdinnan och pigan tänkte icke mycket på den saken, men den förra frågade, om det vore något, som hans höghet befalde.
Återigen samma underliga strupljud och en liksom utvisande åtbörd. De båda kvinnorna nego och drogo sig baklänges ur rummet.
”Kära Sofi, hon måste vara ytterst
