uppmärksam mot en sådan förnäm person. Men hvad skref han för namn i boken?”
Det var omöjligt för värdinnan att kunna tolka den skriften, och Sofi förmådde ej häller hjälpa henne.
”Om vi skulle fråga doktor Salmén”, föreslog Sofi.
”Ja visst!” utropade frun. ”Han kan ju både grekiska och hebräiska.”
Doktor Salmén var en gammal hyresgäst i hotelet. Han hade tagit in där som resande, när han kom till Stockholm för att söka en lärareplats och så hade han stannat i flera år, fastän han i hvar månad ämnade flytta.
Främlingsboken bars in till honom, och han underrättades, att hotelet fått en pascha bland sina gäster. Värdinnan lät förstå, att detta visst icke öfverraskade henne, enär hon länge förutsett, att utländingarne skulle ledsna på Grand och Rydberg samt icke ens vilja se åt Kung Karl och alla de andra. Nu kom österlandet verkligen till hennes hotel. Man skulle nog få se, att paschan endast vore en förelöpare.
”Har han turban och långrock med kjol?” sporde Salmén högst intresserad.
Nej, det hade han inte, förklarade värdinnan. Han hade bara en turkisk mössa och ginge för öfrigt klädd alldeles som doktorn själf, hvilket nog vore ett bevis på att han tillhörde de riktigt fina och bildade turkarne.
Detta fann Salmén ganska antagligt och lyckönskade värdinnan till ett så godt fynd,
