hvarefter han, under det värdinnan i högstämda ordalag prisade österländingens ädla och vackra utseende samt försäkrade, att så kunde blott en verklig österländing se ut, började försöka uttolka den svåra skriften i främlingsboken. Doktorn trodde det icke vara hebräiska bokstäfver, ehuru han visserligen icke vore fullt säker, snarare vore det arabiska tecken, och det språket kände doktorn icke, ehuru han visst ej ville bekänna den luckan i sin språkkunskap.
Doktorn funderade länge och starkt. Slutligen utropade han:
”Abbas står det. Ja visst är det Abbas och så är det Pa... Pa...”
”Pascha!” utropade hotelvärdinnan.
”Ja, visst är det pascha”, skrek Salmén, mycket belåten med den uttolkningen.
”Nå, då kommer det att stå i tidningarna”, förklarade värdinnan, ”att Abbas pascha icke velat ta in på Grand, utan föredragit fru Holms lugna och utmärkt väl hållna hotel. Tror inte doktorn, att det skall göra min lycka?”
Jo, därom var doktorn öfvertygad.
”Om doktorn skulle gå in och tala vid paschan?” föreslog fru Holm. ”Han låter så besynnerligt, när han säger något. Doktorn, som är så lärd, kommer nog att förstå honom.”
Salmen var dock icke hågad. Han var ej mera säker på sin hebräiska och hade aldrig kunnat ett ord af något annat österländskt språk.
”Men jag skulle så gärna vilja veta, när hans koffertar anlända och om han har många
