Frun var erkänsam för så mycken vänlig omtänksamhet från polisens sida, men förklarade, att hon hade en bekant som vore pascha.
”Bekant!” utropade öfverkonstapeln spörjande och liksom spefull.
”Mycket mer!” utropade frun i sin ifver.
”Åh hå, skulle frun kanske vara en af paschans hustrur?”
De omkringstående upphäfde väldiga skrattsalvor. Men i det samma körde en mycket grann herre förbi, och så väl folkets som polisens uppmärksamhet drogs till den bländande synen. Fru Holm kastade sig med den käckhet som är en äkta stockholmska egendomlig tätt bakom hjulen på den granne herrns mera anspråkslösa hyrvagn och kom så midt öfver gatan samt borrade sig så fast i det främsta ledet af de där sedan den tidiga morgonstunden väntande, att det icke lönade mödan för någon, ej ens för en öfverkonstapel, att försöka få henne därifrån.
Hon stod tätt under en storartad sfinx’ upphöjda bakdel och hade riddarhuset med alla dess flaggor och grant målade trästumpar strax bakom sig. Det var en ypperlig plats. Hon såg alt och alla, både Moschin Khan och lille öfverstepresten och häradshöfding Dhruwa samt alla de öfriga från österlanden, men sin egen pascha såg hon icke.
Hvad skulle detta betyda?
Då sprängde hästgardisterna fram, och den kungliga vagnen körde upp till riddarhustrappan samt stannade midt emellan sfinxerna. Konungen
