och kronprinsen stego upp för trappan. Gardesgrenadiererne skyldrade, och musiken spelade.
”Det är orientaliska folksången”, upplyste en välvillig person bredvid fru Holm, men frun brydde sig hvarken om grenadiererne eller musiken eller den öfriga ståten. Hon måste ha reda på sin pascha.
”Har herrn händelsevis sett till Abbas pascha?” frågade frun den välvilliga personen.
”Han gick nyss uppför trappan”, fick hon till svar.
”Såg herrn inte miste?”
”Tror frun, att jag inte känner Abbas pascha? Han som har den rikaste drägten af alla österländingarne.”
”Har han! ... En sådan filur som kom helt inkognito till mig. Kanske herrn vet hvar han klädt om sig?”
”Klädt om sig? Han går alltid i den drägten, när han spatserar ut från Grand Hôtel, där han bor.”
”Bor han? Åh nej, hvar han bor, det vet nog jag ... Men tänk, om han bor på två ställen! Det måste ligga en intrig under det här.”
Hon stod och grubblade på hvad den intrigen kunde innebära och hörde alldeles icke på hvad hennes granne berättade om alla österländingarne och särskildt om Abbas pascha, då hon helt plötsligt fick se paschan, hennes egen Abbas, i en åkardroska som också körde rakt fram till sfinxerne.
Icke hade paschan någon rik österländsk
