Nu lät det som paschan slog omkull bord och stolar. Det var en förskräcklig aftonbön. Man bultade på hans dörr och uppmanade honom att gå och lägga sig. I annat fall ämnade man skicka efter polisen.
Fru Holm var förtviflad, och hennes beundran för österlandet började betänkligt minskas. Bland hennes gäster fans ett par fruntimmer som voro alldeles betagna i paschan endast för att han vore pascha, men för tillfället sågo de förskräckta ut.
Nu tyckte man sig höra, att paschan valsade där inne. Så förnams ett doft dån och därpå vardt det alldeles tyst.
”Det är visst en dervisch”, förmodade doktor Salmén, ”en af de där vilde dervischerne.”
”Herre gud, han må väl inte äta små barn häller”, jämrade sig uppasserskan.
”Sofi kan då vara lugn för egen del”, försäkrade doktorn, och de öfrige skrattade, hvilket betydligt svalkade fru Holms upprörda sinnen.
”När man skrattar, flyttar man inte”, sade hon till Sofi, ”och skickar inte häller efter polisen.”
Men orolig var hon dock för sin pascha, på hvilken hon icke kunde bli klok.
Dagen därpå såg paschan grym ut. Fru Holm vågade knapt se på honom, ännu mindre tilltala honom. Själf gaf han blott ett hväsande ljud från sig.
”Hans gutturaler tyckas öfvergå i enkla hväsljud”, sade doktorn, ”ett linguistiskt fänomen. Språket hör onekligen till de minst tillgängliga.”
