hade suttit i halsgropen under hela hemfärden. Hon hade varit fullt öfvertygad om att hon skulle dränkas, sedan hon kanske först fått en raket i nacken, men likväl hade hon icke ens för löftet om att få öfvertaga Grand Hôtel velat afstå från deltagande i denna märkvärdiga fest på Mälaren. När hon steg i land på Riddarholmen, återtog hjärtat sin vanliga plats och när hon träffade doktor Salmén var hon den modigaste af alla och förklarade sig vilja gå i döden för österlandet.
”Men vet doktorn, att vår pascha här är ett under af lärdom?” tillade hon.
Det viste doktorn naturligtvis icke, men han kunde ej gärna tvifla därpå, då paschan vore medlem af en så lysande kongress hvilken redan på första dygnet utmärkt sig med så många solar och med så oändligt antal vallfacklor, raketer och bengaliska eldar.
”Hvarenda medlem är naturligtvis ett under af lärdom”, medgaf doktorn.
Sent på natten kom paschan hem. Han var mycket bullersam och stämde upp en så skallande sång, att hela huset skakades. De öfriga gästerna sprungo förskräckta upp ur sina sängar och frågade, om det vore jordbäfning.
Fru Holm kom i lätt nattdrägt ut i förstugan och förklarade, att det vore paschan som sannolikt gjorde sin aftonbön.
Hotelgästerna menade, att han väl kunde bedja litet saktare och utan att störa deras nattro. Hvarom icke ämnade de genast flytta.
