då och då begagnad till cabinet particulier, efter Baltzars inflyttning upphöjd till rang af atelier.
Artiste-peintre stod det på dörren, skrifvet med krita. Det är konstnärligt.
Redan morgonen efter sin ankomst började Baltzar ”studera” i Paris, det vill säga, att han bjöd några af sina forne akademikamrater, äldre och mera försigkomna kanske, på frukost hos sin ”marchand de vins.”
”Skrif upp altihop på mig”, anmodade han krögarn med en nådig nick och på dålig franska.
Nu var isen bruten. Baltzar ströfvade omkring i Paris och ”studerade”, rökte caporal i små, små ”trutbrännare”, tittade någon gång upp i Louvre, besökte äfven Luxembourg, men gick icke på någon mästares atelier, tog ingen undervisning, utan höll mest till på ”De oförståddas” utställning uppe på Montmartre.
”Snillrikt!” sade Baltzar. ”Att inte förstås, det är just bevis på den sanna konstnärligheten.”
Själf sökte han göra sina målningar så obegripliga som möjligt. Det lyckades. Hans rykte steg — bland de sju vännerna som utgjorde hans dagliga sällskap. Öfriga konstidkande landsmän, styfve arbetare, personer med framtid, kände ej till Baltzar Engelin. De hade icke tid att taga kännedom om honom.
”Apskallar!” sade Baltzar. ”De måla som alla andra. Det är ingen af dem som är nog originel att vara oförstådd.”
Men en som brukade skrifva bref hem till slägt och vänner förstod honom, han som ingen
