i anseende till den svarta färgen som afskräckte hotelvärdinnan.
Men hon höll ut i alla fall på festens yttertersida och hänfördes slutligen af den bländande belysningen som tändes för att gästerna skulle hitta hem.
”Något sådant kan aldrig förekomma oftare”, sade hon, ”än då Sverige vill hedra österlandet. Tänk så ryktbara vi ska’ bli. Och äfven mitt hotel nämnes kanske snart med aktning kring hela Asien.”
Men paschan såg hon icke till den aftonen. Hon fick dock höra honom, men det var först mot morgonen, då han kom hem och hade dragit med sig ett halft dussin andra österländingar hvilka väsnades förskräckligt.
Morgonen därpå förklarade öfrige resande i hotelet, att de bestämdt skulle flytta, om det icke vore så intressant att ha en pascha till hotelkamrat, men nog borde fru Holm tillhålla den där österländingen att uppföra sig litet stillsammare nattetid.
Frun tog mod till sig och gick in till paschan, men fann honom ej. Han var åter utgången, troligtvis redan till kongressen — eller till cigarrbodarne.
Där stod den hemlighetsfulla läderväskan. Fru Holm vardt mycket öfverraskad. Om hon skulle titta i den! Den var icke igenläst, knapt tillsluten. Icke kunde det vara orätt i att ändtligen öfvertyga sig om innehållet. Det vore tvärt om värdinnans skyldighet.
