af ingen, lefde ett fullständigt onyttigt lif, men hade fullt upp hvad hon behöfde till det materiela lifvet, om också ej till det intellektuela.
Så dog byråchefen.
”Husets ställning är mycket dålig”, sade umgängesvännerna, och man beklagade allmänt att byråchefen aldrig kunnat rätta munnen efter matsäcken.
”Han lefde på gamla skulder”, sade en af vännerna med uttryck af ogillande.
Man riktigt förvånade sig öfver ett sådant lättsinne, och likväl är det så vanligt, att man icke behöfver uppehålla oss därvid. De som voro skarpast i sina ogillande anmärkningar hade kanske njutit mäst af gästfriheten i det Almlundska huset.
”Hvarför har jag inte nu en ställning i världen!” utropade Alma med bitterhet.
”Ja, hvar skall du få en man ifrån?” suckade enkefru Almlund.
”Hvarför har jag inte lärt mig ett yrke?” klagade Alma.
”Yrke!” upppreade modern. ”Det hade väl inte gått an, att byråchefen Almlunds dotter slagit sig på linnesömnad häller.”
”Nej, emedan det betalar sig så illa. Men det kan jag dock ännu lära mig.”
”Kära barn, du tänker väl inte bli syjungfru häller?” yttrade den bekymrade modern.
”Jag tänker på något sätt skaffa mig lifsuppehälle, ty mammas pension förslår inte långt.” Alma kände företagsamhetslusten födas hos sig, men modern bad henne besinna, att hon vore
