främjare, en högst aktningsvärd förening som gjort ofantligt mycket godt för den slöjdens upplifvande, men som icke sysselsätter sig med annan del af den än väfnad och arbete med nålen.
”Har fröken arbetat förut på det här området?” sporde förestånderskan.
Nej, det hade Alma just icke gjort, åt minstone ej för betalning, men hon kunde nog lära sig, påstod hon.
Det trodde förestånderskan också. Hon var mycket välvillig och ville icke neka byråchefens dotter alt det understöd hon kunde gifva henne. Alma fick på försök taga hem ett mindre maktpåliggande arbete.
Det vore ingen brådska med att få det färdigt, förklarade förestånderskan, log vänligt och klappade Alma på handen.
”Ja så, stackars lilla Alma, skall du arbeta åt Konstslöjdens främjare?” sade en af väninnorna som hon mötte på gatan och för hvilken hon med glädjestrålande ansigte förkunnat, att hon lyckats skaffa sig sysselsättning. ”Nå ja, sällskapet är på modet och har verkligen mycket stiliga saker.”
Det låg vänligt medlidande i väninnans ord och blick. Alma kände sig sårad af det uttrycket och tog ett knaphändigt afsked.
”Hvad hör jag, kära Alma”, utropade modern, när dottern berättade hvad hon företagit sig. ”Skall du sy för betalning? Har du tänkt på hvad du gjort? ... Nå, lyckligtvis är det
