värld förkunna denna för fosterlandet lyckliga tilldragelse.
”Alt är som förr!” utropade Baltzar.
”Blott jag är annorlunda”, tillade han med en själfkänslans tacksamhetssuck. Han var stor.
Och så började han omskapa den fosterländska konsten.
”Bort med professorerna! Död åt agréerne!”
Det var första vilkoret för omskapandet.
De gamle darrade. Somliga sprungo hem och gömde sig bakom sina vinterlandskap som de målat i rötmånaden. Andra kröpo bakom de guldglänsande uniformer som de porträtterat på beställning af stater och kårer, och några satte sina mannequins att vakta dörrarne mot fiendtligt öfverfall. De hade aldrig sett andra historiska figurer. Nu satte de svärd i deras ledhänder, hängde rustningar på deras böjliga kroppar och tyckte att de bäst kunde försvara den fosterländska konsten.
”Hvilken skulle göra det bättre?” sade de och drogo sig därefter tillbaka till det innersta af sina iden, där de funderade på nya prisämnen ur bibliska historien.
Men Baltzar märkte, huru de gamle darrade för den annalkande omstörtningen. Det öfverraskade honom icke. Ingenting öfverraskar den som är viss om segern. Och han gick omkring och talade stolta och afgörande ord om konstens framtid.
På lediga stunder målade han några småsaker, men han hade få sådana stunder. Hans värf
