kanslirådet ofrivilligt. ”Är det inte fullt nog på lärarevägen?”
”Fullt är det öfver alt”, medgaf Alma, ”men däraf följer inte, att det bör göras omöjligare för kvinnor än män.”
”Kära barn, jag har brådt om i dag, borde redan ha varit i departementet, men ... ja, vi få väl talas vid en annan gång ... Hör du, Alma, gå till hofrättsrådet, vår gamle vän, och tala med honom. Hälsa mamma, du!”
Kanslirådet var synbarligen förvirrad genom Almas något positiva uppträdande. Hon var alldeles olik sig, tyckte han.
”Kvinligheten lider på det där”, mumlade han, då han vandrade till kanslihuset, ”men saken tål min sann att tänka på.”
Alma gick till hofrättsrådet. Det skedde ej med lätta fjät, men hon måste uppbjuda alt, tyckte hon, för att söka sig en tillräcklig utkomst.
”Hm, hm! Arbetet i hofrätten är det så många om”, sade hofrättsrådet.
”Ett fruntimmer får ju inte bli notarie”, anmärkte Alma.
”Notarie!” skrek hofrättsrådet. ”Nej, det låter fruntimret väl bli. Jag menar anställning som renskrifvare.”
”Nå, huru mycket kan det inbringa?”
”Åh, inte så lite! Har fröken vacker stil och är mycket ordentlig, kan fröken få hela tjugufem kronor i månaden. Men först måste fröken kanske gå ett eller ett par år som extra utan ersättning.”
