”Och det kallas att förvärfva sitt lifsuppehälle?”
”Ja, kära fröken Almlund, man får väl rätta munnen efter matsäcken.”
”Men det är als ingen matsäck. Det är ju på sin höjd en svältpåse!”
”Hi, hi, fröken är min sann kvick. Skrif i tidningar. Det lönar sig bättre.”
”Hofrättsrådet har kanske rätt.”
Alma gick till en tidningsredaktör och öfverraskades, då han utan synnerlig motsträfvighet antog henne på försök. Någon aflöning kunde hon dock icke få, förr än man sett hvad hon dugde till, och det fann hon ganska förklarligt.
Det vardt stor uppståndelse på tidningsbyrån, då redaktören förestälde den nya medarbeterskan. Någon af det könet hade ännu aldrig deltagit i det dagliga redaktionsbestyret. Herrarne sågo ganska missnöjda ut och sins emellan uttryckte de sin stora förargelse öfver det tvång som närvaron af en kvinlig redaktionsmedlem skulle ålägga dem. De tyckte det vara rent af fräckt, att en ung flicka skulle slå sig ned bland bepröfvade tidningsmän och vara lika god som de.
Alma fann det ej häller behagligt, men hon kämpade med framgång mot obehaget, var ytterst punktlig och sökte att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sitt åliggande. Hon kände dock, att man betraktade henne med motvilja, ehuru hon visst ej hade att klaga öfver någon synbar oartighet. Stundom hörde hon ett och
