akademien i Stockholm ville han ha en ännu bättre modell än som någonsin funnits i hörnet af Sistina och Capo le Case. Han gaf sig ut på upptäcktsresa efter den skönaste kropp, och det tog sin tid. Han ströfvade omkring i Sabinbärgen och var borta i några månader. Ingen viste hvar han uppehöll sig. Fram mot sommaren kom han igen och träffade åter landsmännen hos ”liquoristan” vid Via del Tritone.
”Nå, hvar har du modellen?” sporde vännerne.
”Fins ingen i hela gamla Kyrkostaten”, försäkrade Viktor, ”ingen som duger. Jag får nöja mig med dem jag förut haft.”
Landsmännen flydde för sommarhettan. Äfven infödingarne bland den eviga stadens konstnärer begåfvo sig upp i bärgstrakten, men Viktor stod dagen i ända instängd i sin ”studio” och arbetade på en stor figur. Han lefde endast i det arbetet, tänkte icke på något annat, glömde både vänner och fosterland och själfva akademien, ehuru det var hon som skulle godtgöra honom för hans möda och gifva honom möjlighet att ännu ett par år få vistas i Italien.
I konstverkstaden var det jämförelsevis svalt bland de våta lerklumparne. Men utanför brände solen med sin skarpaste glöd. När aftonen kom och det började skymma där inne, afskedades modellen, figuren som han arbetade på höljdes i vattendränkt linne, och konstnären gick till Antico Gallinaccio, en tarflig krog med äkta romersk prägel i en ruskig gränd, där han intog sitt hufvudmål för dygnet.
