gallerierna. När han behöfde hämta andan gick han ut på ”campagnan”, for upp till Tivoli, festade i Albano och sträckte sig i gräset vid Nemisjön.
Men så hyrde han sig en ”studio” vid Via Sistina och började arbeta. Det gick undan med lust och fart. Signor Vittorio var känd och omtyckt af alla modellerna som vräkte sig på trottoaren i hörnet af Sistina och Capo le Case, men kinkig var han i valet. Han gillade inga andra modeller än de ”formfulländade”. Natur ville han ha, men en natur af första klassen. Idealkroppar sökte han, och fann han en modell hvars kroppsformer åt minstone något så när erinrade huru en människa egentligen bör se ut, frågade han icke efter hvad han betalade för att få den kroppen i sin ”studio” och där noga iakttaga linierna samt söka återgifva dem med några kraftiga grepp i leran.
Han arbetade flinkt, men sålde aldrig något. Det mesta han gjorde var utkast, icke hela figurer, utan särskilda delar, armar och fötter och händer, hufvud äfven och präktiga ”torser”, alt konstnärligt och säkert, men som ingen konstälskare brydde sig om att köpa.
Hvad bekymrade det den unge konstnären? Han hade ju sitt stipendium, och det kunde han kanske få förlängdt, blott han skickade hem något arbete.
”Visst skall jag skicka hem”, sade han hvar gång vännerne påminde honom därom.
Men till figuren som skulle sändas till
