Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/228

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
224

Hade fransmannen icke fått tag i honom, hade han sannolikt vräkt sig utför den höga muren åt Villa Borghese, och det hade funnits en svensk konstnär mindre. Fransmannen lemnade honom icke på hela dagen. De vandrade omkring på Monte Pincio och i Borghese-parken, och när aftonen kom, sutto de vid en anständig måltid hos Corradetti, som fransmannen envisades att kalla Restaurant Bedeau, i Via della Croce.

Den franske konstnären, framstående målare, en af desse allvarlige idkare af konsten på hvilka Frankrike har godt förråd, hyste aktning för Viktors begåfning, och någon afund kunde ej uppstå dem emellan, enär fransmannen, hvilken vistades sitt sista år i Villa Medici, redan var mästerskapet nära, under det svensken ännu famlade i förgårdarne. Fransmannen hade blott uppmuntrande ord för sin unge vän, men Viktor hörde icke mycket på honom.

Han grubblade på den ihjälslagna Afrodite, såg henne åter lifs lefvande och tyckte sig märka, att hennes ögon fått ett tjusande uttryck som visst icke förut funnits i bildens tomma ögonhål. Blicken fästes oupphörligt på honom, men drogs hastigt bort, då han såg på henne. De sköna dragen hade fått ett underbart lif, ett mänskligt uttryck som alldeles icke missklädde gudinnan. Kinden glödde till och med, något som ännu mer förvånade den unge konstnären.

Fransmannen drack chianti, suckade öfver att det icke vore bordeaux och fortfor att tala om konsten sådan hon borde vara och sådan den