Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
225

svenske vännen skulle uppfatta henne, något helt annat än det nyitalienska behagsjuka krimskramset.

Men Afrodite hade ej blott rosenkinder och lifliga ögons glans. Hon var klädd i en fin drägt enligt nyaste parismod, hvilket Viktor visserligen fann mer öfverensstämmande med den af honom och hans franske kamrat ringaktade nyare italienske konsten och därför förkastligt, och likväl kunde han icke taga sina blickar från den fagra uppenbarelsen. Hans Afrodite hade således lefvat upp igen, och det långt vackrare än då hon bara var en figur af våt lera på konstnärens cavalletto.

”Oändligt mycket bättre än både modellen och figuren!” sade Viktor för sig själf, men i det samma stod Afrodite upp — icke ur hafvets skum, men från ett af de dukade borden i matsalen, drog på sig handskarne och sade till en äldre man i hennes sällskap:

”Fara vi nu till Valle och se på Ristori?”

Afrodite framstälde sin fråga på ren svenska.

”Måste väl det”, sade gamle herrn suckande. ”Men nog skulle jag hällre sätta mig utanför Colonna och få mig något läskande.”

Han reste sig motvilligt och kastade en sömnig blick omkring sig. Men Afrodite var så mycket mera vaken. Den blicken kom ur stora, klara ögon, vackrare än alla Rafaels madonnors, tyckte den svenske konstnären. Hennes profil var regelbunden med den grekiska skönhetstypen. Och likväl talade hon ett språk som bra mycket