därtill skulle han taga sig? Genom landsmän som kommo hemifrån och krupo in i Gallinacciohålet vackra våraftnar fick han veta, att fröken Hjärtfält, ”satans vacker flicka”, sade de, haft ett par friare, men afskedat dem.
”Carlo, hit med en flaska Capri!” skrek Viktor i vild hänryckning.
Carlo, den ädle romerske uppassaren, mera liknande en ung triumfator, gaf den oförsigtige skandinaven ett strängt ögonkast. Caprivin fins icke på ”gamla kalkon”. Men Carlo satte i sin ädelhet fram en flaska castello romano af sämre slag, ehuru denna scultore var skyldig minst för ett års förtäring, och så drack man för de af fröken Hjärtfält utdelade korgarne, ehuru Viktor visst icke angaf detta vara orsaken till den extra förplägningen.
”Viktor Rikardson är en äkta konstnär”, sade kamraterna. ”Hans Afrodite kommer nog en gång att göra uppseende.”
Men det såg ut, som skulle det dröja mycket länge innan den dagen randades. Viktor gick alt sämre klädd. Hvad gör det bland konstnärer i Rom? Han ansåg sig icke längre böra taga i anspråk tålamodet på Gallinaccio, och det förekom kamraterne som hölle han på att vänja sig af med det ena målet efter det andra. Slutligen glunkades det om, att han måste snart lemna sin ”studio”.
Det där var betänkligt.
”Du måste fara från Rom, käre Viktor”, sade kamraterne.
