stängde han sig åter inne i sin ”studio” och tog fatt på ett nytt arbete. Det kunde dock ej bli något annat än en ny Afrodite. Han tänkte icke på annat.
Den ena modellen efter den andra förkastades, och slutligen måste bildhuggaren nöja sig med en som endast på mycket långt håll motsvarade det ideal hvilket stod för hans fantasi. Men hufvudet modellerade han icke efter någon romersk kvinna. Det formade han efter de sköna anletsdrag som han så fullständigt erinrade sig och hvilka han tyckte sig ännu se hvarje stund.
Viktor kunde dock aldrig få bilden så god som han önskade. Han ändrade oupphörligt, slog stundom sönder både armar och ben, knådade och klatschade, svettades och svor och fattades af förtviflan öfver att icke kunna uppnå idealet.
På det sättet drog arbetet ut ett par år. Akademien hade för länge sedan öfvergifvit den förhoppningsfulle lärjungen. Då han icke skickade hem något, kunde stipendiet icke förlängas.
Viktor sålde ej mera något. Han arbetade endast på sin Afrodite, åt på kredit på Antico Gallinaccio, bodde på kredit, gick dåligt klädd, frös på vintern och brändes af sommarhettan. Men hänförd var han af sin konst. Glödande ord talade han om konstnärens höga uppgift, men aldrig om ledamotskap i akademien, och likväl låg detta ständigt för honom.
Från familjen Hjärtfält hade han icke fått någon omedelbar underrättelse. Han vågade icke skrifva till ens fabrikören. Hvilken anledning
