Så kom en rik amerikan och betalade en rätt stor summa samt drog af med bilden. Viktor gjorde slut på alla sina skulder och reste hem.
”I höst kommer jag igen”, försäkrade han vännerna och sade, att han ej kunde lefva på något annat ställe.
Hans ”studio” stod för hans räkning och han lemnade kvar alla sina småarbeten. För modellerna stälde han till en fest på Scarponekrogen, högt uppe på Janiculus, och där gick det lustigt till hela långa aprilnatten i månsken och blomdoft. Men festtillställaren stod och såg öfver Rom och tänkte på Östermalm, hvilken nya stadsdel var honom fullkomligt obekant, ty den hade växt upp under det han bott vid Via Sistina. Och så såg han icke Rom längre och ej häller de bullrande modellerna, utan endast den lefvande Afrodite. Hon upplyste hela synkretsen.
Dagen därpå satt han i järnvägskupén och ilade norr ut. Han hade tänkt stanna något i München, kanske till och med göra en omväg till Paris, men Afrodite på Östermalm vinkade honom. Han for utan uppehåll dag och natt, och på fem dygn förflyttades han till Stockholm.
Det vardt uppståndelse i den stockholmska konstnärsvärlden. Man slets om ”romaren”, bjöd honom på fester afton efter afton, firade honom på alla sätt och höll på att göra honom litet småtokig. Det är så man vill ha det.
Viktor var smickrad af all denna vänliga uppmärksamhet, men längtade mången gång till
