baka till lugnet vid Via Sistina. Hade han icke haft ett alldeles särskildt ändamål med sin resa, skulle han otvifvelaktigt genast ha vändt om igen. Men nu gjorde han besök i familjen Hjärtfälts utmärkt präktiga bostad på Östermalm, mottogs mycket artigt af fabrikören själf och tyckte sig märka, att fröken Hedvig med glädje återsåg honom. Hon var, om möjligt, ännu vackrare än i Rom. Hvilken ädel antik skönhet, just en sådan som kunde passa en konstnär med Viktor Rikardsons stora talang, att ej säga snille.
”Jag lyckönskar herr Rikardson!” utropade den unga flickan och tryckte hans hand.
”Till min Afrodite?” sporde bildhuggaren. ”Jag skulle gärna ha velat visa henne för er. Hennes hufvud liknar ert.”
”Åh, herr Rikardson!”
”Jo, jag försäkrar. Det kan ej vara någon tillfällighet, men ...”
”Det är inte för figuren jag lyckönskar er, utan för utnämningen i dag.”
”Utnämningen?”
”Ja, eller kallelsen. Akademien har kallat er till agrée. Nu är ni på god väg. Ni kan må hända snart nog bli ledamot, professor, vasariddare och kanske direktör.”
”Har man gjort mig till agrée!” utropade Viktor skrattande. ”Det har jag inte bedt om, men jag anser saken så obetydlig, att jag ej häller ämnar afsäga mig utmärkelsen.”
”Afsäga! Jo, det vore just vackert vid en så förträfflig början.”
