Viktor, när han inträdde i sin hustrus lilla salong, och hade han haft syn på något annat i det rummet än hustrun, hade han nog tyckt det samma om salongen.
”Nu är du orättvis, Viktor lille”, förklarade frun. ”Grefvinnan Sprakenborg är inte vacker, inte just kvick häller, men hon är ett mycket distingeradt fruntimmer och har utmärkta relationer. Vi måste söka att stå väl hos henne.”
”Hvarför det, om jag får fråga?”
”Kors, för din framtid naturligtvis.”
”Min framtid? Hvad har grefvinnan med den att göra? Den vill jag arbeta på där borta vid Via Sistina, där inga grefliga markattsfysionomier skrämma bort konstens genier.”
”Nu skall du inte vara någon ... jag höll på att säga tölp, min egen rare Viktor. Tror du, att jag vill dig väl?”
”Visst tror jag det, men vi tyckas ha olika åsigter om hvad som är väl eller inte.”
”Du skall bli en stor konstnär.”
”Det har jag ingenting emot.”
”För att bli en stor konstnär måste man ha relationer, stå väl på högsta ort, umgås med samhällets grädda ...”
”Jag lägger mig inte i någon grädde ... Se så, älskade Afrodite, intet ett ord mer. Grefvinnans skråpukansigte skall jag göra färdigt, så mycket det än plågar mig, men se’n fara vi till Rom.”
”Och lemna den här vackra våningen och din eleganta atelier?”
