”Tala inte om min atelier!”
”Och ändå är det jag som satt den i ordning åt dig!”
Unga frun såg bedjande på mannen. Den blicken var oemotståndlig. Viktor talade ej mer om ateliern. Han stod hänryckt i stum tillbedjan af hustruns skönhet. Sedan for han i hennes sällskap till och med på flera artighetsbesök. Men han kunde ej afhålla sig från en bitter anmärkning om ett så dumt användande af tiden.
”Björn!” hviskade hustrun och smekte sin mans hufvud. Hvad skulle han då göra annat än kyssa henne?
En afton hade Viktor bjudit några gamla kamrater hem till sig. Ingen af dem hade så gynnats af lyckan som Rikardson. De afundades honom både hustrun och den vackra våningen, kanske till och med grefvinnan Sprakenborgs byst, men de voro goda kamrater och i deras lyckönskningar låg ingen falskhet.
Viktor var stolt öfver sin hustru. Han ville visa kamraterne hvilken ovärderlig skatt han funnit. Hennes skönhet beundrade de redan förut; men de borde också lära känna hennes älskvärda sällskapsgåfvor och höra henne tala om konst.
Man talade således om konst, och hvarken Viktor eller kamraterne stucko under stolen med sina åsigter, äfven om de voro aldrig så vågade och då de gingo åt rakt motsatt håll.
Fru Rikardson satt tyst och tycktes icke intressera sig mycket för samtalet. Viktor sökte
