återgaf ställningen. Han skyndade till sin hustru, smekte och lugnade henne. Hon log åter, fastän med tårar i ögonen, och innan Viktor lemnade henne, hade han lofvat att taga i hop med generalen, så snart han fått den odrägliga grefvinnans byst färdig. Men han fördömde själf sin svaghet.
Mången gång, då han satt vid sin sköna hustrus sida i hennes yppigt möblerade salong eller i sitt eget fint utstyrda rum och hade fått tillåtelse att där röka en utmärkt havanna, kände han ett visst välbefinnande, men så kom en underlig tanke:
”Månne jag inte var lyckligare, när jag satt i gamla Gallinaccios nedrökta hål och bara tänkte på min Afrodite?”
Sådana dumheter! Huru kunde den obehagliga tiden jämföras med dessa ögonblick af kroppsligt och andligt välbefinnande, af hvilka han nu njöt i fulla drag?
Nu behöfde han icke tänka på sin Afrodite. Han egde henne och var den lyckligaste man på jorden. Han hade alt i fullt mått, rikedom, lyckligt familjelif, frihet, kunde följa sina ingifvelser ... Kunde han det? Han var själf icke riktigt säker på den saken, tycktes det, kastade havannan och gick suckande till sin eleganta ”studio”, från hvars väggar fukten flöt i strömmar, fastän dess härjningar doldes af de dyrbara draperierna och mattorna.
Hu, där satt grefvinnan redan och väntade på honom. Men allvarlig föresats kan öfvervinna
