Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/254

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
250

de största svårigheter. Viktor Rikardson var så fast i sina föresatser, att han till och med modellerade gamla Sprakenborg med konstnärlig öfvertygelse.

Fru Rikardson ville begagna alla tillfällen för att göra sin man känd och värderad samt hade därföre bland annat hittat på att ställa till små chokladfrukostar i mannens atelier.

”När du inte har någon annan modell än grefvinnan Sprakenborg, bör det inte besvära dig, att några eleganta damer af societeten komma och se på hur du arbetar.”

”Åh nej, det kan vara tämligen likgiltigt”, sade Viktor.

Och så kom det ena dussinet societetsdamer efter det andra, och det vardt en modesak att träffas i ”professor” Rikardsons atelier så där vid tolftiden samt att stanna där minst ett par timmar.

Man talade naturligtvis om dagens tilldragelser inom ”societeten” och om åtskilliga andra historier, sanna och falska om hvarandra. Bildhuggaren hörde ej på dem. Han var tillräckligt plågad af grefvinnan, tyckte han, och ville icke öka eländet med att lyssna till de eleganta damernas skvaller. Men så talade man också om konst, och då kunde han ej alltid tiga. Han gaf sin åsigt till känna något kärft ibland.

”Genialiskt!” utropade damerna, men det hände, att de hviskande tillade:

”Han är fasligt simpel. Stackars lilla Hedvig!”

Grefvinnans byst vardt slutligen färdig. Hon