köpa konstverk för statens räkning samt ger utmärkta middagar, är aldrig högmodig mot gamla kamrater, går icke i vägen för dem, utan låter dem gärna få göra stora konstverk som de icke kunna sälja, under det han själf tager flera tusen kronor för hvarje grannlåtsbyst, och desse byster behandlar han nu mera ganska knaphändigt.
”Jag skall väl inte kosta något konstnärsskap på alt det där herrskapet?” säger han i förtroliga lag i konstnärsklubben, dit han går hvarje torsdag, ehuru hustrun varnat honom för ett sådant sällskap.
Något annat uträttar han icke. Men han säger alltid:
”När jag i höst kommer ned till Rom, skall jag börja en grupp, Afrodite och Eros. Ni kan inte tro hvad jag längtar efter den stunden ... Ja, det var en härlig tid, då jag arbetade på min Afrodite där nere.”
Han suckar djupt.
”Men din Afrodite i hemmet?”
”Åh, alltid lika förtjusande, alltid lika tillbedjansvärd.”
Så har tiden försvunnit. Men här om dagen mötte vi Viktor Rikardson. Han såg alldeles förstörd ut.
”Hvad är det käre Viktor? Har någon olycka inträffat?”
”Den allra förskräckligaste ... Jag har fått titel af hofintendent.”
——♦——
