Europeiskt slaflif.
”Se så, nu vaknar den där latmasken”, sade
en murare till en annan, då de sutto nedanför
ställningen och åto sin frukost klockan half nio
samt sågo huru gardinerna hissades upp i det
midt emot belägna, finfina huset.
”Inbilla dig inte det”, yttrade kamraten. ”Det är bara betjänten som är vaken. Herrn själf sofver nog ett par timmar till och se’n ligger han kanske hela förmiddagen och vräker sig, smörjer så kråset på nattskjortan med hjärpar och maderavin. När han ändtligen behagar stiga upp, säger han till om sin vagn och så vräker han sig i den i stället för i sängen och gör inte guds skapande grand på hela dagen.”
”Jo, jo, så går det till, men vi ska’ arbeta vi och släpa för en så’n där. Jag var med och bygde huset hans och stod den gången hela vintern på ställningen, bara för att nådig herrn skulle få sina schangtila salonger förr färdiga. Hade jag mer för det? Jo, i Helsingland.”
”Jag undrar just, hur det skulle kännas att lefva ett så’nt där lathundslif. Det stod jag väl aldrig ut med, men nog kunde det vara bussigt
