och svultit, utan att likväl komma mycket närmare målet.
”Du är tokig, min käre Jepson”, sade hans gamle kamrat Erikson, ”som plågar dig på det viset. Inte hjälper det. Ser du, en arbetare kommer aldrig längre. Vi ä’ slagna till slantar, och en så’n blir aldrig en riksdaler. Unna du dig en smula ro ibland och slit inte ut dig i förtid ... Skall du ha dig en sup nu, så säg inte nej. Jag bjuder i dag. En annan gång är det din tur.”
Nej, Jepson ville icke höra på kamraten. Han gick icke med på krogen. Han stod och funderade i gathörnet nedanför byggnadsställningen. Alltid var det en sådan ställning af bjälkar och plankor, ribbor och tvärslåar, och alltid skulle han, liksom de andra murarne, klättra upp och ned, ned och upp, men aldrig kom han högre för det.
”Det här ger jag fan!” sade Jepson.
”Hvad är det Jepson ger fan?” frågade någon bredvid honom.
”Åh, ursäkta herr byggmästare! Jag stod bara och funderade. Se, det är så, att jag ville knoga mig upp i världen, men det går inte.”
”Kommer an på hur man bär sig åt”, sade byggmästaren som tyckte, att Jepson vore den styfvaste af alla murarne.
”Ja, hur skall en fattig stackare bära sig åt?” genmälde Jepson. ”Jag har knogat och slitit dag och natt, kan jag säga, men inte fått i hop
