mer än några hundra kronor. Det förslår inte långt.”
”Jepson skall göra som jag”, förklarade byggmästaren. ”Först skall man bli bas och skaffa sig respekt och se’n skall man börja bygga själf. Lemna in anbud, då ett nybygge är i fråga, bjuda under alla andra, nöja sig först med liten eller ingen vinst och därpå höja fordringarna, spara in på utgifterna, inte ge ett öre mer än hvad arbetarne ska’ ha ...”
”Men väl lite mindre”, afbröt muraren som började känna sig obesvärad och icke kunde hålla sig från att säga byggmästaren ett ”sanningens ord”, såsom han kallade det.
”Väl lite mindre”, medgaf byggmästaren, ”ja, ja, det vill säga så att det går i hop. Förstå mig rätt Jepson! Man skall vara mån om sig, men aldrig kommer man någon vart, om man inte är oförskräckt. Jepson är ju en rask karl, en riktig öfverdängare i arbete, men se, man skall ha scheni, som det heter. Annars går det rakt inte.”
”Nå, vill byggmästaren ta mig till bas?”
”Kör sta’,” sade byggmästaren som var litet upprymd den kvällen. ”Jag behöfver en just nu för mitt bygge på Luntmakaregatan. Det går an att börja i morgon dag. Men Jepson får nöja sig med lite mindre aflöning till börja med än hvad en bas brukar få.”
Jepson gick in på den lägre aflöningen. Byggmästaren tyckte sig ha gjort en god affär.
