Jepson var en duktig bas och höll efter de andre arbetarne.
”Har Jepson hört, att den här byggherrn, skomakarmästarn vet jag, skall köra upp ett nytt hus på Söder nu?” frågade en dag en af murarne.
Det hade Jepson icke hört, men det var något att tänka på, tyckte han. Länge tänkte han dock icke. Han gick genast till verket och ville försöka, om han hade ”scheni”, såsom byggmästaren kallade det.
”Tänker byggmästaren göra anbud på skomakarmästarns nya bygge?” sporde han sin patron.
”Visst gör jag det”, förklarade byggmästaren, ”och jag tänker gå så lågt, att ingen kan gå under mig, men ändå förtjäna en vacker slant.”
Han nämde till och med summan, något som han aldrig annars brukade.
”Se, så lågt kan jag gå”, försäkrade han och tycktes njuta af Jepsons förvåning. ”Man kan hvad man vill”, tillade han, ”då man har scheni.”
”Hvem skall bli arkitekt?” frågade basen.
”Det skall jag själf vara”, förklarade byggmästaren med mycken själfkänsla.
Kort därefter kom Jepson till honom och tillkännagaf sig vilja lemna sin befattning som bas. Det tyckte byggmästaren vara oklokt och försökte öfvertala Jepson att stanna kvar.
”Jepson skall rätta sig efter hvad jag sagt honom och på det viset krafla sig upp i världen.”
”Det är just hvad jag gjort, herr byggmästare, och tack nu för den här tiden och för alla goda råd.”
