fastande, när gamle Erikson redan smort sig med sitt amerikanska frukostfläsk, och han fick icke en matbit i sig förr än långt fram på förmiddagen, då han i största hast förtärde litet torrföda. Därpå åkte han ut. Han skulle sitta i banken redan för länge sedan, och så hade han åtagit sig en besigtning på ett nytt hus som höll på att ramla.
”Det här huset duger inte”, sade Jepson. ”Det är alldeles oförsvarligt bygdt. Hvem har varit byggmästare?”
”Det har jag själf”, sade skomakarmästaren-egaren.
”Och arkitekt då?”
”Också jag själf. Se, då byggmästar Jepson för många år se’n förde upp ett hus åt mig, höll han på att alldeles ruinera mig. Så uselt var det bygdt. Då beslöt jag att bygga mina hus själf, och nog tåla de jämförelse med herr Jepsons byggnader.”
”Det är en krånglig karl, den här”, hviskade en af stadens tjänstemän som deltog i besigtningen, ”men vi ska’ hålla efter honom. Han skall få rifva sitt hus.”
”Ja, i grund!” försäkrade byggmästaren och ilade därifrån. Klockan tolf skulle han bevista en mycket vigtig sammankomst i Föreningen för vilsekomna dibarns tillvaratagande, där han var hedersledamot. Klockan ett skulle han infinna sig i bildhuggaren Rikardsons atelier, där hans byst utfördes i marmor. Den var bestäld af Murbruksällskapet, där han också var hedersledamot. Klockan två skulle han bevista
