beundra honom i hans stora glansroller i lysande drägter och stundom med kunglig krona. Det kunde hon ej stå emot. Gregorin hade hederliga afsigter, friade, fick ja och gifte sig i största hast, i så stor hast, att de icke hade tänkt på någon bosättning, förrän dagen till bröllopet var utsatt.
”Småsaker”, sade skådespelaren med sitt olympiska leende. ”Har jag inte min konst? Är jag inte Alexis Gregorin? Månne inte hvilken möbelhandlare som hälst önskar fylla min våning med alt som kunde passa i kungliga gemak?”
Makarne Gregorin funno också en affärsman som på dryga vilkor, ”passande för kungliga gemak”, möblerade åt dem en rätt snygg våning och i den lefde de glada dagar ända till dess affärsmannen stämde Gregorin för utbekommande af köpesumman, och möblerna togos i utmätning.
Fru Gregorin gret, men hennes man, som var en stor konstnär, ville icke se tårar oftare än då de framkallades af hans utmärkta återgifvande af en högtragisk roll, och stackars Majola vågade icke sedan gråta i hans närvaro.
Snart hade de också en ny våning med nya möbler. Det vardt en liflig omsättning, och så hade det fortgått nu i bort åt tretio år. Utmätningar förekommo ungefär en gång om året. Fru Gregorin var nu van vid denna sakernas gamla ordning, och likväl kunde hon ej alltid se lika glad ut. Det hade till och med småningom kommit ett uttryck af vemod i glädjen öfver att vara den store konstnärens lyckliga maka och
