Sida:Stockholmstyper förr och nu.djvu/275

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
271

en något mindre åtbörd. ”Är inte hela lifvet en kostymbal? Hva’ sa’?”

Ja, nog var familjen Gregorins lif mera likt en föreställning i kostym än en vanlig prosaisk tillvaro.

Jag gick fram till frun i huset som ännu höll sig i skymundan. Upplysningen i salen var ej häller synnerligt stark. Den bestod i några få vaxljus — vax var det, icke stearin — som man i största hast satt på en träribba öfver hvar och en af rummets två dörrar.

Fru Gregorin tog ett steg mot mig, räckte mig sin hand, hvilken jag fann något darrande, och smålog med ett nästan skrämdt uttryck i det aftärda ansigtet. Den dagen hade hon otvifvelaktigt haft starkare sinnesrörelse än vanligt. Det på alt bohag blottade rummet syntes henne kanske icke riktigt passa i hop med en glad festafton.

Hon hade varit mycket vacker. Det kunde man ännu se, oaktadt de femtio åren och de åtta barnen. Det var hennes skönhet, som nära tre årtionden förut kommit den då unge skådespelarens hjärta att klappa ovanligt snabt. Den tiden var hon ”vackra Majola”, Stockholms skönaste schweizerimamsell, en lika ärbar som fager tärna, hvilken förvred hufvudet på mer än en gardeslöjtnant, kunglig sekter och premieraktör.

Gregorin var den ståtligaste af alla dem som svärmade invid schweizeriets disk. Han gaf Majola också teaterbiljetter så ofta hon kunde göra sig ledig en afton, och då fick hon tillfälle att